Jag började lyssna på Pelle Björnlert första året på kandidatutbildningen i svensk folkmusik. Detta efter att jag lärt mig några låtar efter honom av min huvudinstrumentlärare Emma Reid. Med Björnlert upptäckte jag en, för mig då, helt ny spelstil. En spelstil som i början av min utbildning skilde sig väldigt mycket från hur jag själv spelade och vilka spelmansideal jag hade med mig. En av de största utmaningarna för mig var att spela en jämn polska, då jag upplevde att spelet inte fick andas, utan det skulle rulla på oavbrutet på alla taktslag och gärna vara starkt, på, rivit och energiskt. Jag fick ont för att jag spände mig och jag hade svårt att få klang och behålla svänget tillsammans med energinivån och dynamiken. Att variera låtarna var också en stor utmaning, särskilt att inte bli fast i samma stråkmönster och att kunna bryta upp repetitiv rytmik i melodin. Att höra Pelles spel ställde mina föreställningar om hur man spelar en jämn polska på ända och ifrågasatte min bild av hur jag ville kunna spela, i stort. Min initiala upplevelse var att han var motsatsen till alla mina dåvarande attribut och det jag tyckte var svårt. När jag första gången lyssnade på Björnlerts skiva Fors (Giga, 2001), hörde jag någon som jag tyckte spelade lätt, studsigt, dansant, klangfullt, berättande och oerhört varierat, där något element i låten och framförandet alltid förändrades medan han spelade. Samtidigt uppfattade jag hans spel som både avskalat, smetigt och flytande, där polskorna ömsom trippade, hoppade och svepte fram på ett sätt som jag associerade mer till barockens finrum än till svettiga uppvisningar på folkmusikfestivaler. Detta var en annan sorts repertoar än jag dittills hade kommit i kontakt med. Jag lämnade Björnlert för andra erövringar, men kvaliteterna i hans spel har dröjt sig kvar i bakhuvudet tillsammans med en nyfikenhet på vad de kan göra med mitt spel om jag försöker härma dem.