I detta arbete undersöks hur Alan Ridouts verk Ferdinand, For Speaker and Solo Violin (1974) kan fördjupa den musikaliska tolkningen genom samverkan mellan ord och musik. Verket baseras på Munro Leafs saga om Tjuren Ferdinand, som föredrar att lukta på blommor i stället för att slåss. Syftet med studien var att utforska gränsen mellan musik och teater och hur dessa två konstformer samverkar för att förmedla ett budskap. Genom att analysera både partituret och texterna framträder en stark koppling mellan musiken och orden, där musiken ger orden nya dimensioner och vice versa. Musiken ger orden ett annat djup och detta belyser hur musik kan gestaltas på olika sätt beroende på den intention som ligger bakom.