I detta arbete undersöks hur självvalda begränsningar inom låtskrivande påverkar kreativitet, komposition och det klingande resultatet. Studien baseras på 5 egenskrivna låtar, skapade i en process indelad i tre faser: en kompositionsfas med enbart ett kompinstrument tillsammans med sång, en digital produktionsfas med friare ramar, samt en analog inspelningsfas utan dator. Genom detta prövas hypotesen att begränsningar kan främja kreativt fokus, stärka musikens fundament och bidra till ett mer sammanhållet klingande resultat. Uppsatsen utgår från konstnärlig forskning och innehåller reflektioner från skapandeprocessen, inspirerade av bland annat Csikszentmihalyis flow-teori och Haught-Tromps forskning om begränsningars roll i kreativitet. Resultatet visar att begränsningar kan fungera som katalysatorer för ett mer fokuserad och musikaliskt förankrad kreativ process, och att de i hög grad påverkar både uttryck och ljudbild. Avslutningsvis diskuterar jag värdet av att medvetet kliva ur sin komfortzon, där begränsningar kan öppna upp för nya idéer och oväntade resultat.