Syftet med denna text är att undersöka en musikalisk hybridpraktik genom att utforska hur till synes parallella metoder har potential att influera varandra transversalt i fem kompositionsprocesser. 

I min praktik antar jag ett flertal roller under det musikaliska arbetet: instrumentalist, kompositör, improvisatör, arrangör, ljudtekniker, programmerare och instrumentbyggare. I denna text tittar jag på hur koncept inom de skenbart väsensskilda rollerna kan influera och påverka varandra, och på hur konstnärliga, musikaliska idéer kan transkriberas och överföras. Vidare undersöker jag om detta arbetssätt har potential att definiera en musikalisk identitet. Jag tar även upp varför ett enhetligt uttryck i ens musikaliska praktik kan vara önskvärt att nå, och hur detta i så fall skulle kunna göras. 

Som utövande musiker och kompositör verksam inom ett musikaliskt fält som, i brist på bättre ord, brukar benämnas som experimentellt har det varit naturligt för mig att med tiden bredda min praktik från en mer ensidig instrumentalistroll till en mer pluralistisk sådan där en varierad verktygslåda genom konstnärlig nöd och på grund av praktiska behov har uppstått. I kärnan av detta finns idén om ett expanderande av det musikaliska instrumentet och att betrakta det snarare som ett system av sinsemellan interagerande entiteter och praktiker snarare än ett ensligt objekt fritt stående från allt runtomkring. Genom transkription och översättning mellan kompositoriska idéer, teknologiska metoder och framförandeformat har jag undersökt hur skillnader i tillvägagångssätt och sammanvävande av roller påverkar det klingande resultatet.