Wolfgang Amadeus Mozart komponerade fem violinkonserten under åren 1773–1775. Under hans resor till Italien utvidgades Mozarts musikaliska dimensioner vid den stora exponeringen av italiensk operan. Detta visade sig sätta spår i Mozarts framtida kompositioner i form av karaktär, inte minst i konserterna. Syftet med detta arbete är att undersöka hur författaren kan, med hjälp av fakta och analys av inspelningar samt partitur, genomföra ett kommunikativt och karaktärsutstrålande framförande av Mozarts fjärde violinkonsert i D dur, K 218. Arbetet kom med slutsatserna att kommunikation är ytterst distinkt men gör en stor skillnad för underlättande av samspel med dirigent och orkester samt utstrålning av karaktär för publik. En annan slutsats har dragits om att musikalisk interpretation ofta ligger i de små detaljerna, till exempel artikulation, dynamik och tempo. Detta betyder att det behövs en viss överdrivenhet i dessa exempel för att tydligt etablera en karaktär och ge ett starkt intryck för publiken. Arbetet kan komma till hjälp genom de konkreta exempel på delar av konserten där medvetenhet om vad som sker runt omkring solisten kan förbättra kommunikation och musikalisk interpretation.