I 2020-talets musikliv framstår elgitarren som ett självklart instrument inom högre musikutbildning. Men har så alltid varit fallet? När elgitarren på 1950-talet lanserades globalt via den amerikanska musikindustrin och i Hollywoodfilmer upplevdes den som kontroversiell och subversiv. Den politiska sprängkraften framstod tydligt under Vietnamkriget när Woodstockfestivalen 1969 kulminerade med Jimi Hendrix innovativt förvrängda tolkning av The Star-Spangled Banner. Faktum är att även den klassiska gitarren länge ifrågasattes som ett seriöst musikinstrument och först på 1960-talet vann den accept i den svenska musikhögskoleutbildningen. Banbrytande var Per-Olof Johnson. Det dröjde tills 1978 innan elgitarren i avsikt att premiera ”eftersatta genrer” etablerades inom den svenska högre musikutbildningen. Detta skedde genom ett utbildningspolitiskt beslut. Regeringen tillsatte OMUS – Organisationskommittén för högre musikutbildning i Sverige. Jan Ling initierade försöksverksamheten SÄMUS – Särskild Ämnesutbildning i Musik – som influerade musiklärarutbildningen på Sveriges sex musikhögskolor. SÄMUS hade radikala aktivistiska inslag med stormöten och genomförde med allaktivitetshuset Sprängkullen en ockupation av Kungstorget i Göteborg 1976. Syftet med detta paper är att undersöka och analysera elgitarrens emancipation i högre svensk musikutbildning i relation till utbildningspolitiska beslut. Därigenom kan utifrån en teoretisk modell urskiljas genremässiga attribut och organisationsformer för att åskådliggöra ett musikinstruments utveckling från kreativt och innovativt experimenterande via lokala praktiker och musikindustriellt genombrott till att stabiliseras som konservatoriskt. Metodologiskt har vi tillämpat litteraturstudier av läroböcker i gitarrmetodik, TV-skolor, filmer och musikinspelningar samt intervjuer och samtal med flera svenska gitarrister. Vi jämför även musikhistoriska perspektiv med Platons förespråkande av kithara i antikens Grekland för att kulturpolitiskt forma nästa generation av "civilisationens väktare” och det politiska beslutet i 1400-talets kristnade Spanien att premiera gitarren istället för lutan som alltför starkt förknippats med den moriska kulturen. Studiens resultat indikerar att gitarrens utveckling präglas av kreativ innovation i yttre påverkan av politiska beslut. I takt med elgitarrens acceptans i högre musikutbildning har den alltmer domesticerats.